.

Nä jag har bestämt mig. Jag ska inte vara som min mamma. Jag kommer ihåg hur jobbigt det var. Och det kan vara så än idag. Hon gläds eller gladdes aldrig åt att man gjorde roliga saker, att man reste eller reser. Hon blev/blir alltid ledsen eller sa/säger dumma saker som gjorde att man som barn alltid fick dåligt samvete. Detta ska jag aldrig låta mitt barn känna. Känslan av att inte få ha roligt utan sin mamma eller om det var någon slags avundsjuka. Anledning till att jag funderar i dessa tankar är ju att Emma åker till Sälen imorgon tillsammans med sin pappa och ska fira jul där i skidbacken. Och jag är jätte glad för Emmas skull och jag kommer sakna min ängel på julafton men så är det ju. Hon kommer att få jätte roligt. Känslan jag känner för tillfället är tomhet och saknad. Men ingen avundsjuka på att hon får åka och inte jag. Snarare glad att just hon får åka. Varför kunde inte min mamma tänka i de banorna? Varför skulle hon alltid förstöra det roliga? Senast i somras när vi skulle åka ett gäng till High Chaparall. Men jag lät henne vara för jag hade gett mig fan på att jag skulle ha kul. Men det är ju fan inte kul att veta att det sitter en sur, orolig och ledsen människa hemma. Men det har alltid varit likadant. Jag blir så rädd att jag ska bli som hon. Att jag ska få dom känslorna. Men istället känner jag i nuläget oförståelse gentemot hennes känslor som hon hyst mot mig.